Skyttemetropolen Ängelholm 1950-1999

En skytt, som snabbt steg fram i rampljuset var Åke Lindblom, välkänd polis i staden men tävlande för Helsingborg vid den här tiden. Han togs ut till pistolskytte-VM i Oslo 1952. Tidigare största meriten var en landskamp året före. I en intervju talade han om att mycket av hans framgångar beror på de goda träningsförhållanden, som nu råder i Ängelholm. Under 1952 byggdes anläggningen ut med en 50-metersbana, vilket innebar att Lindblom nu kunde träna mer i hemstaden. Hans rekordserie i fripistol på 553, som sköts ute i kronoskogen vittnade om att formen verkligen infunnit sig.

Åke Lindblom ställde till med en ”knallsensation” i Oslo och utmanade t.o.m., dåtidens suverän Torsten Ullman om slutsegern. Det blev en sensationell andraplats för Ängelholmaren. Vid seger hade det blivit OS i Helsingfors för den gode Ängelholmsskytten. 1953 blev Lindblom svensk mästare på fripistol. Efter det att den nya bana hade byggts enrollerade sig Lindblom i Ängelholmsklubben så nu fick således Ängelholms sin förste svenske mästare i pistolskytte.

Han blev naturligtvis klubbmästare detta år. Ett intressant namn i den prislistan var Karl-Erik Melin. Den gamle kaststjärnan tycktes nu ha gett sig in på en ny karriär.

Lindblom var nu etablerat i det svenska landslaget och deltog på hösten i en turné till Rumänien.

Den mest kände Ängelholmsskytten i början av 1960-talet var fortfarande Åke Lindblom, som i kraft av sina meriter på 1950-talet var ett stort namn i Skyttesverige. Det var Åke, som låg bakom bildandet av ÄSPK. Han insåg att det var i sportskyttet, som möjligheterna till de riktigt stora framgångarna låg och så småningom skulle det bli så.

I början av decenniet var det emellertid en annan tävlingsform, fältskjutning, som dominerade och bäst var Bengt Irhammar. Redan 1959, vid 18 års ålder, hade han belönats med Plans Kanna, för bästa idrottsprestationen i Ängelholm. Här följer en sammanställning av hans främsta meriter under hans fortsatta karriär. 1961 och 62 svensk mästare i skolskytte. Året därpå landets, då, yngste förbundsmästare i fältskjutning. 1964 kvalificerar sig Irhammar, tillsammans med Ove Nilsson, till SM. Bengt fortsatte att dominera på skyttevallen. Han framställdes i pressen, som inte bara Södra Sverige utan kanske, som hela landets största skyttelöfte. Vid skytteförenings ”nyårssalut” 1965 utförde han en unik prestation då han sköt 14 femettor och uppnådde 100 poäng i en så långt, aldrig skådad serie på skytteföreningens banor. Ärrade skytteveteraner trodde knappt sina ögon, allteftersom resultatet växte fram.” Ett stort antal DM-tecken hör också till meriterna. Det blev fler SM-tävlingar och som bäst en 12:e plats. Man skall komma ihåg att Sverige under Bengts aktiva tid tillhörde världseliten i de flesta skyttediscipliner. Akademisk mästare är också en titel, som Ängelholmsskytten har på sitt CV. Efter säsongen 1969 tog Bengt Irhammar ”patron ur” för gott. Andra intressen tog över.

Andra framgångsrika skyttar var Åke Svensson 1965 SM-trea på frigevär, knästående, tidigare nämnde Ove Nilsson samt Willy Josefsson, som betraktades som en landets mest lovande gevärsskyttar i mitten av 60-talet. Skånsk mästare och juniorlandslagsman blev han 1965.

1964 tävlade Ragnar Skanåker, för första gången, för ÄPSK. 1966 vann han båda uttagningstävlingarna till VM, nådde bra placeringar i SM och NM och blev uttagen till landslagsuppdrag. För sina prestationer tilldelades han Plans Kanna för främsta idrottsprestation det året.

Skanåker och ÄPSK fortsatte att dominera skyttet även under de sista åren på 60-talet med seriesegern i division II allsvenskan och avancemanget till den allra högsta serien inför säsongen 1968, som främsta framgång. En framgångsrik ungdomssatsning i skytteklubbarna började ge resultat. Nya namn, som bröderna Jan-Bertil och Carl-Göran Herbertsson dök upp i resultatlistorna och det gyllene sextiotalet skulle följas av ett än mer guldkantat 1970-

Skyttemetropolen Ängelholm.

När namnet ”Skanaker”, kablades ut i mediavärlden den 27 augusti 1972 var det inte många tittare, lyssnare och läsare, som visste vem han var eller var han kom ifrån. I skyttekretsar var han dock välkänd. Hade tillhört svenska eliten i pistolskytte sedan mitten på 60-talet. Deltog i VM redan 1966 i Tyskland, blev Nordisk mästare 1969. Nådde en hedrande tiondeplats vid VM i Arizona 1970. Lokalt hade han tilldelats ”Plans kanna”, individuellt 1966 och i lag 1968. OS-guldet var en stor sensation och han vann överlägset, nytt olympiskt rekord, hela 5 poäng före silvermedaljören. I två av serierna, den första och sista nådde han smått fenomenala 98 poäng av 100. Uppmärksamheten var enorm och det blev inte mindre av att det var Münchenspelens första guldmedalj, som delades ut. För sin prestation tilldelades han HD: s Guldmedalj för andra gången.

Ragnar Skanåker, föddes som Ragnar Eriksson i Stora Skedvi i Dalarna, kom till Ljungbyhed 1952 för att påbörja fältflygarutbildning. Efter aktiv tjänst i flygvapnet och ett års FN-tjänst i Kongo hamnade han i Munka Ljungby, där han blev bensinstationsägare. Fripistol började han skjuta 1967. Tillsammans med fäktaren Kerstin Palm är han Sveriges meste olympier, 7 OS, från 1972 till 1996 hann han med. Vid OS i Montreal, blev han femma men Ragnar var långt ifrån nöjd. Skanåker dominerade eftertryckligt svenskt pistolskytte under fortsättningen av årtiondet. Blev nordisk mästare vid ett flertal tillfällen. Favoritdisciplinen var naturligtvis fripistol men även på luftpistol, grovpistol och standardpistol nådde han stora framgångar. 1978 vann han VM på standardpistol 25 meter i Seul och satte samtidigt ett fenomenalt världsrekord, som inte slogs förrän 1983. Flerfaldig svensk mästare i alla nämnda disciplinerna under 1970-talet. 1974 slog han den legendariske Torsten Ullmans svenska rekord på fripistol vid tävlingar i Markaryd och nådde 571 poäng, bara en poäng från världsrekordet. Skanåker vann tävlingen med en marginal av 26 poäng, vilket säger en hel del om hans klass.

Den nya skyttegenerationen började ta för sig. Carl(-Göran) Herbertsson, som 1969 deltog i det svenska bronslaget på luftgevär i Paris, fortsatte sin framgångsrika karriär i gevärsskytte, vilket innebar ett flertal mästerskapstitlar, regionalt men även en del SM-tecken. Ett flertal landslagsuppdrag, både som junior och senior finns på hans meritlista, dessutom ett flertal svenska skytterekord. Blev även Nordisk juniormästare. Ansågs 1971 ha stora möjligheter att kvala in till OS i München men så blev det inte. Deltog vid EM i Belgrad 1972 på luftgevär. Brodern Jan(-Bertil) Herbertsson framgångar började komma på allvar under 1972, då han blev juniorlandslagsman. Det verkliga genombrottet kom under 1973 med flera framstående placeringar i stora tävlingar. 1974 togs Jan ut till Junior-EM men det blev en blygsam placering. Jan sköt fenomenala serier på hemmaplan men vid mästerskapen höll ibland inte nerverna hela vägen. Anders Christensson, sköt fripistol, luftpistol och silhuett, juniorlandslagsman, svensk juniormästare. Fick åka till EM 1974, dock utan framgång. Avslutade sin juniortid i landslaget med att vinna silhuettskjutningen vid en landskamp mot Finland 1974. Curt Andersson deltog i München 1972. Tog SM-silver i lag1973 i silhuett.

Curt tillhörde i flera år landslaget i silhuettskytte. Andra skyttar, som tävlade på hög Sverigenivå, som seniorer eller juniorer var: Eskil Andgren, Thomas Andersson, Yngve Eriksson, Lars Wilander, Valter Eriksson, Kaj Ekberg, Valter Darestam och Karl-Erik Asp. Det är också på sin plats att nämna några damer, som nådde framstående placeringar vid tävlingar på regional och riksnivå, Ulla Steen, Kerstin Bjärenstam, Ingrid Svensson, Ulla Karlsson, Gunnel Witander, Ingrid Rosberg samt Kerstin Hoffert .

När idrottsåret i Ängelholm 1974 summerades konstaterade NST-sporten, att skyttarna fortsatt var stadens främsta idrottsambassadörer och att Ängelholm dominerade sporten i Sverige. Det fanns tre föreningar, Ängelholms Sportskytteklubb, Ängelholms Pistolskytteklubb samt Ängelholms Skytteförening. Sportskytteklubben var den utan jämförelse mest framgångsrika. Alla de segerrika skyttarna, som nämnts ovan representerade ÄSPK. Mycket av framgångarna skall tillskrivas klubbens grundare och mångårige sekreteraren Åke Lindblom. Genom ett osjälviskt och oförtrutet arbete skapade han förutsättningar för de stora framgångarna. ÄSPK gick också i spetsen för ett samgående mellan klubbarna. Ett steg i den riktningen togs i samband med etablerandet av ett nytt skyttecentrum. Den 19 januari 1975 invigdes Sveriges modernaste luftvapenhall i den gamla Chenillefabriken på Skånegatan i Rebbelberga. Ängelholm kunde nu med rätta aspirera på titeln Sveriges skyttemetropol.

Skytteglansen bleknar.

Ängelholm hade tappat sin dominerande ställning i Skyttesverige i början av 1980-talet. Under årtiondet skulle sporten stagnera. De framgångsrika skyttarna från 1970-talet hade trappat ned och det pågick en generationsväxling. En satsning på nyrekrytering gjordes i slutet av decenniet och speciellt ungdomsskytte prioriterades med några goda resultat som följd. Duktiga pistolskyttar i Ängelholm under 1980-talet var Bernt Hansson, som tävlade i juniorlandslaget samt Kenneth Leestamh och Inger Widart.                      

Bröderna Herbertsson och Lars Villander, framgångsrika gevärsskyttar på 1970-talet, fanns med inledningsvis av decenniet i resultatlistorna i gevärsskytte på distriktsnivå men satsade nu helt på den civila karriären. Ett stort problem var bristen på resurser och i början av 1980-talet fortsatte diskussionen om en sammanslagning av klubbarna men det hela rann ut i sanden. Klubbens, enda affischnamn var Ragnar Skanåker. Pistolskytteklubben gjorde en satsning på en tävling, med drygt 100 deltagare, ”Expertträffen”, i början av decenniet och segraren hette naturligtvis Ragnar Skanåker.

Inför OS i Moskva 1980 tillhörde han favoriterna. En månad före OS sköt Ragnar 579 poäng, två poäng bättre än världsrekordet, vid en uttagningstävling i Falkenberg. Före avresan uttalar sig Skanåker optimistiskt:

”Tio man kan ta medalj och en av de platserna skall jag ta”

Som egen företagare hade han klart sämre möjligheter att förbereda sig än sina svåraste medtävlare i Östeuropa och Asien. De hade skyttet som yrke medan Ragnar fick slita sig till träningstider mellan varven på sin bensinmack i Munka Ljungby. Det blev ingen medalj i Moskva utan en sjundeplats med resultatet 563 poäng, fyra sämre än i München 1972. ”Nerverna höll inte”, Ragnars egna ord. En sanning med modifikation för egentligen var Ragnar bara ett ”snäpp” från silvermedaljen så små är marginalerna i skytte. Trots allt kände han sig nöjd, vilket han uttryckte i en intervju efter spelen. Fler internationella tävlingar och mer satsning på den fysiska träningen var hans budskap till de svenska skyttar, som ville nå stora framgångar. Själv levde han som han lärde. För att kunna göra det lät han pensionera sig från sin bensinmack efter OS. Resultaten lät inte vänta på sig, brons i luftpistol 1981. Inför VM-året 1982 blir han tränare för det amerikanska fripistolslandslaget. Det gav honom bättre förutsättningar att förbereda sig inför VM 82 och en tuffare konkurrens, som skulle ge honom nytändning, som han själv uttryckte det. Guld på fripistol i Caracas Venezuela visade att Ragnar hade satsat rätt. Vid VM på luftpistol 83 i Insbrück, Österrike vann han igen.  

Vid OS i Los Angeles 1984 tog Ragnar, efter en dramatisk final, silver. Det var en enorm uppståndelse, mediamässigt, kring Skanåker. Som regerande världsmästare var han den store favoriten. Det fanns experter, som tyckte att silvret i L.A. var en större bragd än guldet i München. Att under de kaotiska förhållanden, som rådde vid tävlingsplatsen, med den stentuffa konkurrensen, 56 deltagare, kunna hålla styr på nerverna var en stor prestation. Mätt på ära och berömmelse? Knappast! Vid OS i Söul fyra år senare gjorde han det igen och tog sin tredje OS-medalj, återigen av silvervalör. Det betydde också att Ragnar passerade Torsten Ullman, som Sveriges främste olympiaskytt genom tiderna. Till Skanåkers meriter internationellt hör också ett VM-guld, två silver och fyra brons i lag under perioden 1978-90.

Hösten 1994 flyttade Ragnar Skanåker till Växjö. Därmed kom han inte att representera Ängelholm vid OS i Atlanta 1996, hans sjunde olympiska spel. Men med framgångar som nämnts och ytterligare ett stort antal svenska mästerskap, allt i favoritdisciplinen fripistol så var han utan konkurrens Ängelholms främste idrottsman under perioden 1970-2000. Vid OS i Atlanta hade Ragnar just fyllt 62 år. Att fortfarande ha kvar hungern, äregirigheten och vinnarinstinkten gjorde och gör honom till en fullständigt unik idrottsman och det skulle bli en fortsättning även efter millenniumskiftet.

I skuggan av Ragnar fanns det andra Ängelholmsskyttar, som nådde framgång på 1990-talet. 1990 blev Maria Nilsson tre i JSM på luftpistol. 1994 kvalificerade sig Össjö Skytteförening till den s.k. Bromma-stafetten i vilken Sveriges tjugo bästa lag fick delta. 1996 hade Ängelholms Sportskytteklubb(ÄSSK) fyra lag med i Luftpistolallsvenskan, varav två damlag i elitserien. Vid SM i sportskytte det året slutade Bernt Hansson på en sjätteplats i fripistol. 1997 sköt Bernt hem SM-guldet i den disciplinen och Ängelholmslaget fick en bronspeng. Men Ängelholms tid som skyttemetropol var över trots att det för första gången genomfördes en skyttelandskamp(Sverige mot Danmark) i Ängelholms luftvapenhall 1991. En viktig händelse för skytteklubben var när den nya luftvapenhallen invigdes i februari 1990. Den var då Sveriges modernaste, en hall som säkert inte hade blivit av utan ett namn som Ragnar Skanåker i klubben.