I maj 1988 arrangeras de Nordiska och Svenska Mästerskapen i
Modern Femkamp för herrar och damer i Ängelholm. Tävlingen var en av flera
viktiga i jakten på en OS-plats. Efter det inledande momentet, simning, ledde
hemmahoppet Peter Vidner. Inför den avslutande löpningen låg han på tredje
plats men löpningen, han svagaste gren, innebar att han rasade ned till sjätte
plats i SM och sjunde i NM. Systern Elisabeth blev sjua i SM och tia i NM.1989
debuterade Magnus Johansson i senior-NM och vann sensationellt titeln.
Framgångarna för de moderna femkamparna skulle fortsätta på 1990-talet. 1991
blev Björn Mårlid nordisk mästare. Det året genomfördes det svenska
mästerskapet i Ängelholm. Laget med Björn, Olof Liljekvist och Magnus Johansson
placerade sig på tredje plats. Individuellt blev Magnus trea medan Björn fick
nöja sig med en tiondeplats. Båda satsade på att komma med till OS i Barcelona 1992
men så blev det inte. Målet var nu inställt på Atlanta-OS 1996. I september 1994 blev Björn för första gången
svensk mästare i vid tävlingar i Linköping. I förbundet satsning ”Guld
1996-2000” ingick både Björn och Magnus. 1995 var ett bra år för ängelholmarna,
Magnus vann SM och Björn blev Nordisk mästare för andra gången och båda tog ett
steg närmare en OS-nominering. I januari
1996 inleddes den slutgiltiga jakten på en OS-plats men det blev inget OS för
de båda ängelholmarna. Sverige representerades i Atlanta av Sverigeettan Peo
Danielsson. Sverige ställde för första gången sedan 1912 inte upp i
lagtävlingen. Hade man gjort det hade Björn och Magnus, som Sverigetvåa
respektive Sverigetrea, troligtvis fått åka till OS. Besvikelsen var stor och
båda två bestämde sig för att lägga ned elitsatsningen. SM 1996 skulle bli
deras sista individuella start. För Mårlid blev det en fortsättning. Redan året
efter var han tillbaka på tävlingsbanan med sikte på VM i Bulgarien. Det fanns
också tankar på OS i Sidney 2000. Tankar som Björn snabbt övergav. Motivationen
tog slut. Björns fokus låg nu istället på studier och familjen. EM 1998, på
hemmaplan i Uppsala, skulle bli Björns ”tack och farväl” till den internationella
karriären men hungern efter framgångar var borta, vilket också visade sig i
uttagningarna inför mästerskapet. Björn fick nöja sig med att vara reserv. I SM
skulle han tävla flera gånger till. Totalt ställde Björn, i obruten svit, upp i
26 svenska mästerskap. Ett troligtvis oslagbart rekord. Vid det sista, i
Helsingborg 2010, blev det en bronsmedalj.
