Omkring 1909-10 börjar den
allmänna idrotten på allvar att komma igång och det är troligtvis nu man börjar
kalla föreningen för, Idrottsföreningen Göta.
Karl Dalfelt, den tidigare
kommunalborgmästaren, skrev i en artikel i NST apropå den allmänna idrottens
introduktion följande:
”Med den allmänna idrotten
var det klent beställt, ja – den var nästan obefintlig. Framemot år 1910 fick
staden i den unge järnvägsmannen och sedermera lokföraren, Johan Andersson den
förste långdistanslöparen, som förutspåddes en lysande framtid på kolstybben.
Av honom förväntades det stora ting i den kommande Berlinolympiaden år 1916, en
olympiad som till följd av första världskriget aldrig kom till stånd.”
Under 1909 rådde det stor oro
på arbetsmarknaden och fotbollen tycks, naturligt nog, spela en underordnande
roll. Däremot anordnar föreningen den 4 september en tävling i långlöpning.
Start i Skälderviken och med målgång i Ängelholm. Två år senare återkommer
tävlingen nu är det sträckan Ängelholm - Munka Ljungby tur och retur, som skall
avverkas.
OS i Stockholm populariserade
på ett lavinartat sätt friidrotten, så även i Ängelholm.
Efterhand organiserades
utbytet med andra klubbar genom bildandet av Åsbo Häraders idrottskrets, som
senare blev Nordvästra Skånes Idrottskrets(NSI). En av initiativtagarna var
Hjalmar Johansson, taxiägare och innehavare av Café Royal i Ängelholm. Han
beskrevs av samtiden, som ”en person med medryckande entusiasm och outtröttlig
energi”, vilket bekräftas av följande episod.
Under ett sammanträde på Kafé
Klinten i Åstorp den förste april 1917 bildades ovan nämnda idrottskrets.
Johansson, som var en upptagen man höll på att komma för sent till det viktiga
mötet, tåget gick ifrån honom. Hjalmar, som var en handlingens man, lät sig
inte förskräckas utan rekvirerade snabbt en cykel och trampade iväg till Åstorp
i regnväder och hann medverka vid det historiska ögonblicket, då den fria
idrotten i Nordvästra Skåne tog ett stort kliv framåt.
En annan Ängelholmare spelade
också en stor roll, nämligen den sedermera välbekante byggmästaren Fritiof
Jönsson. Han ritade idrottskretsens vackra emblem.
Inom ÄIF utbröt det, vid den
här tiden, en häftig diskussion huruvida fotboll eller fri idrott skulle vara
föreningens viktigaste angelägenhet. Lustigt nog kom två namnar, att stå mot varandra. Utöver den
redan nämnde också lastbilsåkeriägaren Hjalmar Johansson. Den senare höll styvt
på att fotbollen borde gå före.
Bildandet av kretsen hade
stor betydelse för friidrottens uppsving. Till detta bidrog också det
vandringspris till bästa förening, som på initiativ av Hjalmar caféägare sattes
upp av systrarna Friberg, ägare av Restaurang Thorslund. Priset bestod av en pampig
silverpokal och sattes upp för ”att stimulera ungdomen inom Åsbo Härader till
stärkande kroppsövningar och ett sunt friluftsliv”.
Under åren 1917 till 1919
erövrade Ängelholmsidrottare hela åtta kretsmästerskap.
Friidrottens ”arena” var,
liksom fotbollen från 1911, Nya Torg. Resultaten var väl inte så lysande men
med tanke på att de uppnåddes på urusla banor, med bristfällig utrustning var
de beundransvärda. Det var en märklig "arena".
Gatorna runt torget brukades som löparbanor men när man skulle avverka
tiotusenmetersloppet så fick man springa ut och vända i Höja.
