Brottning i Ängelholm från
1912-1940
Olympiska Spelen i Stockholm
1912 blev det verkliga genombrottet för svensk brottning, då medaljskörden blev
1 guld-, 2 silver, och 1 bronsmedalj och i Ängelholms IF:s
verksamhetsberättelse kunde man läsa om hur detta på ett positivt sätt
påverkade allmänhetens stöd till föreningen. De utökade ekonomiska medlen
innebar, att en sektion för brottning introducerades. Man anordnade ett flertal
uppvisningar och tävlingar, vilka förlades till Restaurang Thorslund.
En av dåtidens mest kända
mattkämpar, Ernst Nilsson från Malmö, genomförde 1912-13 några av dessa
uppvisningar och demonstrationer. Denne ”Malmöpåg”, som representerade den
legendariska brottarklubben Sparta var inte vem som helst. VM-guld 1913 i
mellanvikt B var imponerande nog. Senare i karriären skulle han ta OS-brons i
Antwerpen 1920 och ännu ett VM-guld 1922, allt i mellanvikt B.
Upplevelserna i anrika
Thorslund inspirerade ”några unga, friska och initiativrika pojkar, att trots
sin relativa färskhet i sporten, icke ens räddes för att starta i
distriktsmästerskapet 1913-14”.
De för länge sedan glömda
hjältarna hette Gustaf Hansson, också en av bästa friidrottare under 1910- och
1920-talet, Sture Kristiansson samt Reynold Lindkvist. Den senare skördade den
största framgången med en tredjeplats i weltervikt.
ÄIF: s brottningssektion blev
dock en dagslända. Kanske berodde det på att intresset svalnade eller att
föreningens pengar inte räckte till för ytterligare en aktivitet.
Det troliga, som jag ser det,
var att när världskriget bröt ut 1914 och armén mobiliserade blev de unga,
friska och initiativrika pojkarna kallade till fosterlandets försvar och då
fanns ingen tid till att brottas.
1932
gjorde Ängelholms IF ett nytt försök med en brottningssektion. Brottararenan
var förlagd till stadens ”Folkets Hus”.
Bakom
renässansen på trettiotalet låg stora skånska framgångar inom sporten och två
lokala eldsjälar, Folke Moberg och Oskar Hansson, ledare för ÄIF: s
brottningssektion.
1932
infördes seriebrottning i Skåne och redan debutåret hoppade Ängelholmsbrottarna
på tåget. Framgångarna lät inte vänta på sig.
1934
var klubben mogen för sin första serieseger. I överlägsen stil vann man
division III nordvästra.
I
verksamhetsberättelsen för 1934 kunde man skönja en begynnande konflikt mellan
brottningssektionen och fotbollssektionen. I kraft av sina framgångar krävde
brottarna mer av den gemensamma kassan.
Meningarna
om lämpligheten av en uppflyttning började nu diskuteras internt i styrelsen
och huvudstyrelsen förordade av ekonomiska skäl, att brottarna skulle kvarstå i
den lägre serien.
Sommaren
1935 kulminerade motsättningen och Ängelholms Brottarklubb, ÄBK, bildades.
Samtidigt
kvarstod ÄIF: s brottarsektion. I oktober, när seriebrottning skulle starta
anhöll ÄIF om att få utträda ur serien pga. ”avsaknad av seriedugligt
brottarmaterial.” Sortin beviljades utan invändningar av Skånes
Brottningsförbund.
ÄBK
fick börja om i seriesystemet men med ett väldigt lovande material. Man
enrollerade en etablerad tränare, den välkände Landskronabrottaren Erik Olsson
och en hårdsatsning började. Vid årsmötet i mars 1936 valdes den välkände
Ängelholmsprofilen Gunnar Wallin till ordförande och under hans ledarskap
startade marschen uppåt i seriesystemet.
1936
avancerade laget till division III utan en enda förlust och året efter tog man steget
upp i division II. Nu tillhörde Ängelholmslaget skiktet strax bakom den
yppersta eliten.
Det
kan vara av intresse att nämna några av ÄBK: s brottare på trettiotalet. Två
skånska juniormästare i Bengt Grönvall(1935) och Hilmer Ahlin(1938) fostrades i
klubben.
Andra
välkända Ängelholmsbrottare var Valter Nilsson, Oskar Törnkvist, Torsten
Pettersson och Vilhelm Kronberg.
1938
debuterade en sextonårig yngling i den vackert vinröda Ängelholmstrikån. Hans
namn var Sven-Ove Svensson och skulle sedermera bli en firad fotbollsstjärna i
allsvenska Helsingborgs IF. Inte många känner till hans stora talang för
brottning. Hans främsta merit var ett skånskt juniormästerskap.
