Rögles uppgång, fall och återuppståndelse.

RBK hamnade på andra plats i division 1 södra säsongen 1989/90. Det innebar att Rögle skulle spela i allsvenskan och därmed fortsätta sin marsch mot elitserien. RBK: s framfart på rinken lockade mycket folk, nästan 3000 åskådare i snitt kom till matcherna. Bara Malmö hade mer publik, knappt 4500. Den södra ”ettan” hade högst publiksnitt av de fyra grundserierna. Lag som, Tyringe, Troja, Nybro och Boro nådde över 1000 personer/match. I den allsvenska serie, som följde gick det trögt för de grön och vita. Serien vanns av Malmö IF (MIF), tätt följd av Modo HK. Rögle fick nöja sig med en blygsam sjätteplats men det innebar trots allt, att RBK var kvalificerat för Playoff 3. Där fick man möta Hammarby, ett av de lag från division 1, som hade gått vidare. Seger i det dubbelmötet och det efterföljande mot Huddinge innebar, att Rögle gick till kvalserien till elitserien tillsammans med Modo HK, IK Vita Hästen och IF Björklöven. Där tog festen slut. RBK slutade på en tredjeplats och Modo försvarade sin elitseriestatus. Inför säsongen 1990/91 hette tränaren Jari Lehtinen, ett oskrivet kort och det gick inte bra för RBK, som hörde till favoriterna till allsvenskt avancemang, Det blev en tredjeplats bakom storsatsande Team Boro med finansiären Curt Wrigfors i spetsen och sensationen IF Mölndal Hockey. Rögle hamnade för första gången på fyra säsonger utanför allsvenskt spel. Publikt låg ängelholmarna dock i topp med ett snitt på 2542 per match och återigen var den södra serien mest publikdragande(1274/match). För Rögles del väntade den södra fortsättningsserien och det började dystert. Stryk mot nykomlingen Hanhals med 10-3 och att det skedde i den egna hallen strödde mer salt i såret. Juniortränaren Stefan Bergqvist anslöt till tränarstaben och det blev en uppryckning. Serien vanns före IF Troja Ljungby och nu väntade Play Off och där mötte RBK, i tur och ordning, Arvika, Mora och Vita Hästen. Trots stora svårigheter under säsongen blev det återigen kvalspel till elitserien men likt våren 1990 slutade laget på en tredjeplats och fortsatt spel i division 1. Västra Frölunda HC försvarade sin plats i elitserien.

Inför säsongen 1991/92 anställdes den karismatiske ”hockeylegenden” Christer Abrahamsson som tränare i Rögle BK. Efter några år i skymundan var det dags för Ängelholms idrottsstolthet att träda fram i rampljuset och som man gjorde det. Den 3 april 1992, sex minuter och 39 sekunder in i ”sudden death” dundrade Håkan Persson in det avgörande målet i den femte och avgörande matchen mot Leksand. Rögle BK hade för andra gången i sin ishockeyhistoria tagit steget upp i Sveriges förnämsta liga, ”Elitserien”, som den hade kallats för sedan säsongen 75/76. Jublet tycktes aldrig ta slut hos de 4455, som hade tagit sig till ishallen denna oförglömliga kväll. Det var inte bara en storsatsning, som låg bakom framgången. Visst, inköpta spelare, som Kari Eloranta, Kenneth Johansson, Michael Hjälm, Mats Lööv, Heinz Ehlers, Kari Suoraniemi och Peter Lundmark, alla stora profiler i svensk ishockeyhistoria. En fantastisk ungdomsverksamhet hade minst lika stor del i succén. Framträdande roller i laget spelades av ”hemvävda” lirare, som bröderna Elvenes, Stefan och Roger, bröderna Jönsson, Kenny och Jörgen. Stefan Elvenes var lagets okrönte skyttekung under 1990-talet och vann skytteligan under fem säsonger. I januari 1992 blev han RBK: s främste målspottare genom tiderna, då han passerade Roger Hansson. Bröderna Kenny och Jörgen Jönsson blev uttagna till OS i Lillehammar 1994 och blev olympiska mästare.

Satsningen, för att nå elitseriestatus, var enorm. I en intervju i HD i april 1991 uttalade sig dåvarande ordföranden Bengt Lövgren som följer:

”Nu satsar vi allt på ett kort. Det får bära eller brista/…/Rögle står vid ett vägskäl och gör en sista ansträngning för att nå elitserien/…/ Antingen satsa eller dra ner på hela verksamheten. En mellanväg vore ödesdiger.”

Banklån togs på nästan fyra miljoner. Cirka 40 elitspelare kontaktades. Omsättningen gick från sex till 22 miljoner. I september 1993 framgick det att klubben hade skulder på 5,7 miljoner. Vid akut likviditetskris hösten 1993 beviljades RBK ett lån på en miljon kronor av kommunen, ett lån som vållade mycket debatt. Rögles ekonomi var på väg att krackelera fullständigt i början av 1995. Kommunen kom återigen till undsättning. RBK fick anstånd med obetalda hyror och lån men den hjälpen räckte inte långt. I januari 1995 kom det fram, att dåvarande ordföranden Christer Örning, i ett försök att rädda klubbens ekonomi, gett tillstånd till Percy Nilsson i Malmö IF att förhandla med Stefan Elvenes och Jörgen Jönsson om en övergång. Kritiken var förödande och det blåste snålt kring Rögles styrelse. Ett problem i sammanhanget var att Jörgen vägrade att spela för MIF. Han valde istället att skriva kontrakt med Färjestad. En annan komplikation var att MIF redan hade betalat ut tre miljoner till Rögle. Utan de pengarna hade RBK stått inför en konkurs redan i januari 1995. Det som följde kan liknas vid en ”dokusåpa” i hockeymiljö. I juni 1995 löstes problemet. Rögle betalade tillbaka övergångspengarna för Jörgen till MIF.

Det blev fyra säsonger i elitserien. Den bästa säsongen var 93/94, då laget blev sexa och fick spela kvartsfinal i SM-slutspelet, där dock sedermera svenska mästarna Malmö IF blev för svåra. Säsongen 1994/95 slutade RBK sist i elitserien och fick spela vidare i allsvenskan tillsammans med bl.a. nästjumbon i elitserien Västra Frölunda. Rögle vann serien med Frölunda som tvåa men den efterföljande allsvenska finalen mellan dessa lag, där en elitserieplats låg i potten vann göteborgarna i den femte och avgörande drabbningen med 5-0. RBK fick en chans till i kvalserien. Andra lag i den serien var Bodens IK, IF Troja Ljungby och IK Vita Hästen. Det gick vägen för Rögle och elitserieplatsen kunde försvaras.