Krigets utbrott 1939 innebar att många av brottargardet blev inkallade för att göra sin plikt för fosterlandet. Alla inkallelser gjorde att verksamheten början av fyrtiotalet emellanåt helt låg nere. Förhoppningarna hade varit stora att den nya idrottshallen, invigd den 5 mars 1939, skulle stärka brottningens position i Ängelholm och locka mer publik. Den förhoppningen kom lite på skam. Folkets Hus, centralt belägen, där brottardoften satt i väggarna var utan tvekan brottarnas första val före den lite avsides belägna idrottshallen.

Dåvarande ordföranden Sven Gyllström gav sin syn på frågan på följande sätt:

”Fördelen av idrottshallen, som tränings- och tävlingslokal förminskades avsevärt av den dåliga vägen ut till hallen.”

Nu saknades inte sporten helt under kriget. Den lilla idoga brottarklubben BK Göte i Starby hade full verksamhet och några av ÄBK: s bästa brottare värvades dit, bl.a. Bengt Grönvall. Verksamheten i ÄBK togs åter upp 1943, dock i liten skala. Det året blev Assar Pettersson distriktsmästare för juniorer på hemmaplan, en storartad prestation. 1944 arrangerades tävlingar i idrottshallen. Det fanns fortfarande ett stort intresse för brottning i Ängelholm, vilket bekräftades av den stora publiktillströmningen vid 1945 års brottarturnering i den ”gamla arenan” i Folkets Hus.

F 10: s flyttlass till Valhall 1945 skulle få stor betydelse för ÄBK. Med den följde furir Åke Landgren med familj. Året efter började Åke engagera sig i ÄBK och när Ängelholms brottarklubb återkom i seriebrottningarna 1946 var Åke en av de viktigaste kuggarna bakom de kommande framgångarna. Åke, som tidigare representerat BK Kärnan i Limhamn, var vid den här tiden redan ett firat brottaress med både junior- och seniortitlar på sin meritlista. Han kom som något av en frälsare till det brottningsintresserade Ängelholm. Hans arbete tillsammans med eldsjälen tillika lagledare och allt i allo Gotthard Fritz skulle bära riktigt långt. En svensk juniormästare, Gunnar Jakobsson, hade också flyttat till Ängelholm och ÄBK kunde se ljust på framtiden.

1947 dök det upp en spenslig ung man i träningslokalen och frågade om han fick vara med. Han hette Erik Olsson och skulle bli ÄBK: s främste brottare genom tiderna. 1948 avancerade klubben till division II och 1950 var det dags för nästa serieseger och uppflyttning till division I norra. Den ”åtta”, som stod för bedriften var från flugvikt och uppåt:

”Arne Johansson, Hans Ekdahl, Kjell Paulsson, Erik Olsson, Bror Karlsson, Åke Landgren, Allan Nilsson samt Hilmer Ahlin. Lagledare var Gotthard Fritz.”

Sejouren i ”ettan” blev bara ettårig men 1954 tog ÄBK åter klivet upp i division I och nu skulle framgångarna komma slag i slag.

Fyrstadsbrottningarna var tävlingar som förr hade en väldigt hög status och högst status hade de klubbar som fick delta i de s.k. bokstavsgrupperna. Den lägsta av dessa var E-gruppen och dit hade ÄBK strävat under femtiotalets första år. Säsongen 53/54 nådde man målet men det var inte nog med det.

Hösten samma år stod klubben som arrangör för E-fyrstads 54/55 och laget ställde till med en jätteskräll genom att vinna hela turneringen. Laget bestod av följande ”åtta”:

”Stig Pettersson, Åke Landgren, Gunnar Jakobsson, Bror Karlsson, Erik Olsson, Lennart Broman samt Hans Ekdahl”, representant i flugvikt saknades. 

ÄBK fortsatte att hävda sig väl på brottarfronten och placerade sig på tredje plats i 55/56-års Fyrstads. Det blev en meriterande andraplats i seriebrottningen 55/56 efter BK Velo från Hässleholm.

Säsongen 56/57 blev den bästa dittills. Seger i Fyrstads, grupp D. Segern i Bjärnum var den största viktorian, så långt, i Ängelholms brottarhistoria. Kvar i laget från hemmaviktorian två år tidigare var Åke Landgren, Erik Olsson, Gunnar Jakobsson samt Hans Ekdahl, nya var, Wollmar Dahlberg, Leif Johansson och sist men inte minst nyförvärvet från Klippan, Helge Nilsson, den blivande svenske mästaren i fjädervikt.

Det blev åter en andraplats i serien, nu efter starka Bergania från Helsingborg. Noterbart från säsongen är en rubrik i NST från den 27 januari 1957:

”Reserv från Ängelholm kastar Bertil Nyström”.

Detta var en jättesensation av en b-lagsbrottare i ÄBK. Det hände vid elitbrottningar i Helsingborg. ”Totta” Nyström var redan en etablerad brottare på svensk toppnivå och skulle under säsongen ta sitt första svenska mästerskap. Den Ängelholmsbrottare, som stod för bedriften var Sven-Erik Lundström. Efter drygt en minuts kamp lade han den gode ”Tottas” skuldror i mattan. En tillfällighet men Sven-Erik skulle snart etablera sig på elitnivå.

Säsongen 57/58 blir historisk. I november 57 vinner ÄBK C-gruppen i Fyrstads. ÄBK hade i stort sett samma lag, som vid segern i Bjärnum. Det enda bytet var på tungviktsplatsen, där Vollmar Dahlberg ersatts med en herre vid namn Stig Friberg.         I februari 1958 vinner ÄBK en seriedrabbning hemma mot Helsingborgs Brottarklubb med förkrossande 8-0. Detta innebär att ÄBK är klara för elitserien säsongen 58/59.

Samma månad blir ÄBK bästa klubb vid DM genom segrar för Helge Nilsson i fjädervikt, Åke Landgren i lätt tungvikt och en andraplats för Erik Olsson i lättvikt. Säsongen 58/59 inleds trögt och den första segern i elitserien tas in förrän i fjärde matchen mot Eslöv.   B-fyrstads blir för svårt och trots bra insatser blir det degradering.

Trots nedflyttningen förlänades ÄBK HD: s silvermedaljer hösten 1958. Det är var inte bara den överlägsna seriesegern, nio matchsegrar av tio möjliga och uppflyttningen till elitserien, som motiverade utmärkelsen. ÄBK premierades också för, ” ett arbete för brottningen i Ängelholm på mycket lång sikt”.

I februari 1959 säkrade Ängelholmsbrottarna nytt kontrakt i elitserien. Helge Nilsson hade återvänt till Klippan och som ordinarie gick Åke Landgrens äldste son Kjell in. Det året utsågs han till klubbens mest lovande ungdomsbrottare. Vid DM samma månad fick ÄBK två klassegrar genom Åke Landgren i lätt tungvikt samt sensationen i weltervikt Arnold Larsson.

Inför kommande jubileumssäsong belönades brottarna för sina insatser med den första utlandsturnén i klubben historia. Färden gick till Holland och Västtyskland och fyra matcher var inplanerade. I Utrecht fick Ängelholmarna vara med om en sällsam upplevelse. Det visade sig nämligen att brottarenan var i en av stadens katolska kyrkor. Något kristet bemötande var det dock inte tal om. För liten brottarmatta och partiska domare var det som mötte Ängelholmarna.

I november är ÄBK snubblande nära att ta hem C-fyrstads i Helsingborg men stupade på mållinjen genom att bara få oavgjort mot hemmaklubben. Ängelholmslaget tog hem tre klassegrar genom Åke och Kjell Landgren samt Erik Olsson. Besvikelsen var stor i Ängelholmsleden, dock fanns det mycket att glädjas över. När årtiondet var slut rankades ÄBK som nummer två bland Skånes brottarklubbar efter gamle trätobrodern Klippan.

De var störst i början av sextiotalet

När Åke Landgren 1961 tilldelades Plans Kanna var det en mycket värdig vinnare. Inte bara för vinsten i årets B-SM utan för en alltigenom strålande insats för brottningen i Ängelholm. Ända sedan Åke kom till Ängelholm med F 10 1945 hade han lagt ner oändligt många timmar på ÄBK, både som aktiv och som ledare. Att Ängelholm fick en elitklubb i brottning, var i mångt och mycket Åke Landgrens förtjänst. 1957 valdes han  till ordförande och posten innehade han fortfarande när det nya decenniet inleddes.

1960 firade Ängelholms Brottarklubb sin 25-åriga tillvaro och det var ett lysande jubileumsår.

När elitserien avslutades i mars befäste ÄBK sin position som distriktets andralag efter Klippan. I seriefinalen i januari 1960 sattes ett präktigt publikrekord. 1111 åskådare hade bänkat sig i Ängelholms idrottshall för att följa hemmafavoriterna kamp mot den store grannen i öster. Det blev en het drabbning med jämna matcher men resultatmässigt blev det klara 6-2 till Klippan. Endast Erik Olsson och Gunnar Jakobsson lyckades ta hem sina matcher.   I november vann ÄBK C-gruppen i 4-stadsbrottning. Det var Åke Landgrens tionde start i turneringen. 1960 års åtta bestod av följande åtta brottare från flugvikt till tungvikt:

”Bernt Aronsson, Hans Ekdahl, Kjell Landgren, Erik Olsson, Sven-Erik Lundström, Gunnar Jakobsson, Åke Landgren och Kjell Karlsson.”

Andra som också brottades för ÄBK: s first string, under året, var, Allan Johansson, Esse Andersson, Per Persson, Leif Johansson, Kjell Bengtsson, Kjell Gudmundsson,

Den individuellt största bedriften under året stod Erik Olsson för då han i knivskarp konkurrens blev svensk mästare. Ängelholms absolut största individuella prestation under idrottsåret 1960. Han borde naturligtvis ha fått Plans Kanna för detta men Erik fick 1955 ”Nennes Kanna” och mer än en gång kunde man vid den här tidpunkten inte få priset. En liten tröst var att Erik fick HD: s silvermedalj för sina brottarbedrifter.

Som svensk mästare i lättvikt var han egentligen kvalificerad till OS. Vid mästerskapet hade Erik besegrat brottarlegenderna Olle Anderberg och Gustav Freij men Erik ansågs vara något orutinerad och Gustav Freij fick OS-biljetten. Ett märkligt beslut men den gode Malmöbrottaren(Sparta) erövrade en bronsmedalj så var den saken utagerad. Erik, som det här året fyllde 30 år hade många framgångar kvar att skörda men då representerade han andra klubbar.

Det var lite upp och ned med ÄBK: s prestationer under de kommande åren. 1961 åkte klubben ur både elitserien och B-fyrstads. Året efter gjorde klubben comeback i elitserien och 1963 i B-fyrstads. För den senare bedriften belönades klubben med Plans Kanna. I laget brottades från flugvikt till tungvikt följande kämpar:

”Lars Sundén, Keith Lundholm, Kjell Landgren, Bo Andersson, Sven-Erik Lundström, Evert Jönsson, Åke Landgren samt Kjell Ravn.”

ÄBK klarar med nöd och näppe elitseriekontraktet våren 1964. Åke Landgren bestämmer sig nu, vid 42 års ålder, att lägga brottartrikån på hyllan. I höstens ”serieåtta” återfinns av det gamla gardet endast Sven-Erik Lundström och Kjell Landgren kvar och 1965 blir det respass för gott. Storhetstiden var över.

ÄBK klarade inte att genomföra generationsskiftet och förlusterna blir allt fler och större. Dessutom började brottarintresset i Ängelholm att avta. Ishockeyn tog över allt mer.

Brottningen förr var mycket fair play . Det var sällan det inträffade skandaler, som idag är mer regel än undantag men det var hårda och ärliga tag, ledare och aktiva emellan. Dock fanns det undantag och då fick de inblandade precis som idag löpa gatlopp i pressen.

Dagarna före julafton 1960 fick Ängelholm sin skandal. I NST kunde man läsa följande:

”Vi har följt brottning och idrott över huvud taget i över tjugo år, men maken till den skandal, som inträffad e i gårdagens elitseriematch i Ängelholms idrottshall mellan hemmalaget ÄBK och gästande brottningssuveränerna Klippans BK, kan vi inte erinra oss ha varit med om tidigare”.

Vad som egentligen startade bråket fanns det flera åsikter om. De iblandade var Mr. ÄBK själv Åke Landgren samt Klippans kommande storstjärna Stig ”Buckla” Persson. Matchen gick i lätt tungvikt så det var inga småpojkar precis. Landgren uppfattade sig ha fått ett slag mot huvudet av Klippanbrottaren och svarade med en ”dansk skalle” mot ”Bucklas” ena öga.

Fullt kaos kring mattan men efter omplåstring av Klippanbrottaren fortsatte matchen. ”Buckla” beskrevs som en retad tiger och snart var Landgren förpassad till golvet genom en ny välriktad ”dansk skalle”. Det utbröt nu rena rallarslagsmålet mellan Landgren och Persson. Bland annat kastade Persson ut Landgren bland poängdomarna.

Ofattbart nog slutfördes matchen och Klippanbrottaren vann på poäng Så kunde det gå till på ”det glada sextiotalet” men väldigt sällan skall tilläggas.